"Kom igen, så illa kan det inte vara" Julie gav mig en hård blick och pekade demostrativt på den opackade resväskan.

"Jo, det kan det" Jag höjde blicken. "För det första så är det en tjejskola, alltså inga killar. För det andra så ligger det super långt härifrån"

"Vi kommer fortfarande vara här när du kommer tillbaka"

"Jag vet det, Julie. Men ändå, jag har jätte svårt att skaffa vänner"

"Det vet jag att du inte har. Packa. Vi åker om en halv timma"

Jag drog en djup suck. Farväl världen som jag känner den, soliga underbara California.

"Trisch!"

"Men jaa, jag kommer" svarade jag. Jag lät faktiskt väldigt uttråkad. Men vem skulle inte vara det om de fick reda på att sin fostermamma har planerat att man ska åka på någon jäkla tjejskola mitt på landet i regniga England. Utan att fråga.

*

Väl på planet så började den äkta paniken. Jag hade lämmnat allt bakom mig. Jag hade varit ihop med skolans hetaste kille, haft de bästa kompisarna och varit ledare över hejarklacksledarna. Fast, även töntarna hade det bättre än mig nu. De var ju i alla fall kvar. Men Karlie, min fostersyster, hade ju berättat de fördelarna med att bo på skolan. Bara en bit bort låg killarnas skola. Gå avstånd. Det första bra med skolan. Hon sa att det var bra mat, som om jag äter samma som hon hemma. Jag fick inte ta med mina bästa skor. De tål inte regn.

"Nu landar vi snart, var vänlig välj snabbaste vägen ut"

Äntligen. Jag kollade ut genom flygplansfönstret, det regnade. Vilken överaskning. Men när planet hade landat och "bältes-skylten" hade blivit grön reste jag mig och öppnade luckan över mig och tog mitt handbagage. Väl ute från planet kollade jag mig runt. Grått. Gråa väggar, gråa tak och så vidare. Jag gick vidare mot taxi avdelningen, flera chafförer stog och väntade på sin turist. Jag drog med blicken över folkmassan och letade upp mitt namn. Trischa McCartney. Min chafför var en kort man, säkert över 40. En liten konstig mustach och grått halvlångt hår.

"Hola!" sa chaffören.

"Jag är amerikansk" svarde jag.

"Oj, mitt misstag" Men, ändå. Min hud var av det mörkare slaget. Inte mörk, mörk. Utan snarare brun. Mitt hår låg lätt över ryggen i mjuka naturliga lockar. Det är mörkbrunt, samma färg som mörkchoklad. Mina ögon tropiskt blå.

"Det här vägen, miss"

"Okej"

Mina steg gick atomatiskt mot den gula taxibilen som stog parkerad vid kanten av trotoaren. På vägen så såg jag att internatet var långt ute på landet. Det låg i skogen. Vi passerade träd efter träd. Taxiresan tog 1,5 timmar.

"Usch" var det första jag fick ur mig. Det var en enorm byggnad, i stadigt tegel. Det måste vara över hundra fönster, vita karmar. En stor rondell i mitten av de tre husen som vi nu körde upp på. Jag klev ut den gula, nu leriga, taxin och höjde blicken. Framför mig stog en kvinna i 35 års åldern. Hon hade brunt hår, uppsatt i en kunt. Mjukt leende med stora varma bruna ögon.

"Trevligt att träffa dig Trischa" sa hon och log, inget äkta leende.

"Önskar att jag kunde säga det samma" Jag höjde kaxigt på hakan.

Jag tog mina väskor och gick bestämmt in genom porten och sökte med blicken genom rummet. Det var högt i tak, marmorgolv och skulpturer i trä längs hela korridoren när jag förvirrat letade efter anslagstavlan som Karlie hade sagt låg i slutet av korridoren. Jag passerade dörr efter dörr tills jag tillslut var framme och satte mig ner på den tjocka guldfärgade mattan på golvet. Jag la mig ner, slöt ögonen och kände att hela min kropp slappnade av. Efter ett tag måste jag ha somnat.

"Ey, man får inte vara i korridoren efter släckning" Jag spärrade atomatiskt upp ögonen av förvåning men slappnade snabbt av när jag såg hans ansikte. Ett mjukt men kantigt ansikte, smala brun/gröna ögon och blont naturlig lite slingat hår. Enligt mig skulle han kunna vara 19.

"Jag är ny" tryckte jag fram. Jag är ny? Vad var det för första mening. Kunde jag inte sakt något lite bättre.

"Jag förstog det" sa han. Hans röst var helt mogen, det lät som en melodi. "Jag heter Alex" fortsatte han.

"Trisch" sa jag av vana. "Trischa, menar jag. Mina vänner kallar mig Trisch" Han log, ett snett underbart leende.

"Trisch då alltså?" Nu log jag också.

"Men om man inte får vara i korridoren, varför är du här?" frågade jag förvirrat.

"Jag bryter väll mot reglerna då" svarade han lungt.

"Men det här är ju en tjejskola" sa jag och reste mig upp när jag insåg att jag låg kvar på golvet.

"Som jag sa, jag bryter väll mot reglerna då" Hela hans ansikte lyste upp och läpparna formade sig på ett underligt bekant sätt.

"Kom igen, så illa kan det inte vara" Julie gav mig en hård blick och pekade demostrativt på den opackade resväskan.

"Jo, det kan det" Jag höjde blicken. "För det första så är det en tjejskola, alltså inga killar. För det andra så ligger det super långt härifrån"

"Vi kommer fortfarande vara här när du kommer tillbaka"

"Jag vet det, Julie. Men ändå, jag har jätte svårt att skaffa vänner"

"Det vet jag att du inte har. Packa. Vi åker om en halv timma"

Jag drog en djup suck. Farväl världen som jag känner den, soliga underbara California.

"Trisch!"

"Men jaa, jag kommer" svarade jag. Jag lät faktiskt väldigt uttråkad. Men vem skulle inte vara det om de fick reda på att sin fostermamma har planerat att man ska åka på någon jäkla tjejskola mitt på landet i regniga England. Utan att fråga.

Väl på planet så började den äkta paniken. Jag hade lämmnat allt bakom mig. Jag hade varit ihop med skolans hetaste kille, haft de bästa kompisarna och varit ledare över hejarklacksledarna. Fast, även töntarna hade det bättre än mig nu. De var ju i alla fall kvar. Men Karlie, min fostersyster, hade ju berättat de fördelarna med att bo på skolan. Bara en bit bort låg killarnas skola. Gå avstånd. Det första bra med skolan. Hon sa att det var bra mat, som om jag äter samma som hon hemma. Jag fick inte ta med mina bästa skor. De tål inte regn.

"Nu landar vi snart, var vänlig välj snabbaste vägen ut"

Äntligen. Jag kollade ut genom flygplansfönstret, det regnade. Vilken överaskning. Men när planet hade landat och "bältes-skylten" hade blivit grön reste jag mig och öppnade luckan över mig och tog mitt handbagage. Väl ute från planet kollade jag mig runt. Grått. Gråa väggar, gråa tak och så vidare. Jag gick vidare mot taxi avdelningen, flera chafförer stog och väntade på sin turist. Jag drog med blicken över folkmassan och letade upp mitt namn. Trischa McCartney. Min chafför var en kort man, säkert över 40. En liten konstig mustach och grått halvlångt hår.

"Hola!" sa chaffören.

"Jag är amerikansk" svarde jag.

"Oj, mitt misstag" Men, ändå. Min hud var av det mörkare slaget. Inte mörk, mörk. Utan snarare brun. Mitt hår låg lätt över ryggen i mjuka naturliga lockar. Det är mörkbrunt, samma färg som mörkchoklad. Mina ögon tropiskt blå.

"Det här vägen, miss"

"Okej"

Mina steg gick atomatiskt mot den gula taxibilen som stog parkerad vid kanten av trotoaren. På vägen så såg jag att internatet var långt ute på landet. Det låg i skogen. Vi passerade träd efter träd. Taxiresan tog 1,5 timmar.

"Usch" var det första jag fick ur mig. Det var en enorm byggnad, i stadigt tegel. Det måste vara över hundra fönster, vita karmar. En stor rondell i mitten av de tre husen som vi nu körde upp på. Jag klev ut den gula, nu leriga, taxin och höjde blicken. Framför mig stog en kvinna i 35 års åldern. Hon hade brunt hår, uppsatt i en kunt. Mjukt leende med stora varma bruna ögon.

"Trevligt att träffa dig Trischa" sa hon och log, inget äkta leende.

"Önskar att jag kunde säga det samma" Jag höjde kaxigt på hakan.

Jag tog mina väskor och gick bestämmt in genom porten och sökte med blicken genom rummet. Det var högt i tak, marmorgolv och skulpturer i trä längs hela korridoren när jag förvirrat letade efter anslagstavlan som Karlie hade sagt låg i slutet av korridoren. Jag passerade dörr efter dörr tills jag tillslut var framme och satte mig ner på den tjocka guldfärgade mattan på golvet. Jag la mig ner, slöt ögonen och kände att hela min kropp slappnade av. Efter ett tag måste jag ha somnat.

"Ey, man får inte vara i korridoren efter släckning" Jag spärrade atomatiskt upp ögonen av förvåning men slappnade snabbt av när jag såg hans ansikte. Ett mjukt men kantigt ansikte, smala brun/gröna ögon och blont naturlig lite slingat hår. Enligt mig skulle han kunna vara 19.

"Jag är ny" tryckte jag fram. Jag är ny? Vad var det för första mening. Kunde jag inte sakt något lite bättre.

"Jag förstog det" sa han. Hans röst var helt mogen, det lät som en melodi. "Jag heter Alex" fortsatte han.

"Trisch" sa jag av vana. "Trischa, menar jag. Mina vänner kallar mig Trisch" Han log, ett snett underbart leende.

"Trisch då alltså?" Nu log jag också.

"Men om man inte får vara i korridoren, varför är du här?" frågade jag förvirrat.

"Jag bryter väll mot reglerna då" svarade han lungt.

"Men det här är ju en tjejskola" sa jag och reste mig upp när jag insåg att jag låg kvar på golvet.

"Som jag sa, jag bryter väll mot reglerna då" Hela hans ansikte lyste upp och läpparna formade sig på ett underligt bekant sätt.